I must confess that I feel like a monster
Det här är det enda som jag kunnat fånga med den nya kameran då vädret har bestämt sig för att busa lite. Och nej, det är inte smuts i min lins utan det är reflektionen från ljusslingan rung min lilla spegel.
I said the past is dead
From the distance my choice is simple
Äntligen. Jag har länge känt att min kamera börjat falla isär, känt av dess begränsningar. Men det har aldrig funnits pengar till just ett köp av kamera. Men för ett tag sen så kollade jag på nätet och såg en annons, hajade till och kollade ännu en gång. Priset var löjligt lågt att jag knappt trodde det kunde vara sant, och i så fall så kunde den aldrig finnas kvar att köpa. Fast jo, det var faktiskt sant och jo, den fanns kvar att köpa. Så nu mina vänner har jag en Canon EOS 1D Mark II. Det känns lite konstigt och jag kan knappt vänta tills jag får testa den på allvar.
Koloskopin: hur gick det?
Nu är jag hemma igen från sjukhuset och såhär har det gått:
Jag fick genast gå och byta om till en stor skjorta och ett par vita knästrumpor(se bilden ovan), låste in mina kläder, gick på toaletten och sen var det dags för förberedelserna. Sköterskan, som förövrigt var lika söt i utseendet som hon var i personligheten, sa åt mig att ligga ner på britsen, hon tog mitt blodtryck och kallpratade med mig. När det kom till den fruktade kanylen(som jag skrev om innan) så var det såklart inga problem att ta den i armvecket, sen att hon var så duktig att det knappt kändes gjorde ju det inte direkt mer smärtsamt. Efter en stund kom en annan sköterska in, lika söt som den andra, presenterade sig och sa med glimten i ögat att hon skulle vara vid min "bakre del".
Jag fick genast gå och byta om till en stor skjorta och ett par vita knästrumpor(se bilden ovan), låste in mina kläder, gick på toaletten och sen var det dags för förberedelserna. Sköterskan, som förövrigt var lika söt i utseendet som hon var i personligheten, sa åt mig att ligga ner på britsen, hon tog mitt blodtryck och kallpratade med mig. När det kom till den fruktade kanylen(som jag skrev om innan) så var det såklart inga problem att ta den i armvecket, sen att hon var så duktig att det knappt kändes gjorde ju det inte direkt mer smärtsamt. Efter en stund kom en annan sköterska in, lika söt som den andra, presenterade sig och sa med glimten i ögat att hon skulle vara vid min "bakre del".
Till slut så kommer läkaren in, presenterade sig och frågade om de påståenden han sa, om varför jag hade kommit, stämde vilket de såklart gjorde. Han sa vad som skulle hända och att det kunde göra ont men att de skulle vara så försiktiga som möjligt. Sköterskan som varit med mig hela tiden säger åt mig att lägga mig på sidan och sen ger hon mig både lugnande och smärtstillande. Sakta känner jag hur jag blir tröttare och ögonen inte riktigt hänger med. Sen börjar hela proceduren. Ju längre de kommer in med kabeln med kameran, ju mer smärta blir det. Till slut ligger jag och kvider mig, gnyr, snyftar och känner tårarna bränna bakom ögonlocken. Hela tiden så sitter sköterskan vid min sida, övervakar och om jag minns rätt så höll hon min hand. När hon hör mina ökande klaganden så beslutar de sig för att ge mig ännu mer medel och jag känner hur jag försvinner.
Plötsligt så vaknade jag upp, liggandes i en säng på uppvaket, vilket för mig bara var en lättnad. Det var över och nu var det bara att sova ett tag. Jag minns inte hur länge jag låg där men en annan sköterska kom fram till min säng och sa att det var dags att klä på sig och att jag skulle få lite att äta. Hon hjälpte mig upp och ledde mig fram till omklädningsrummet då jag inte riktigt var stadig på benen. Jag fick en macka och lite saft att äta och sedan kommer läkaren in och berättar hur det gått och vad de sett. Han tyckte jag var jätte duktig och sa att det var inget ovanligt förutom att de med all säkerhet nu visste att det var IBS. Han gav mig lite råd och sen så var det bara att åka hem.
När vi kom hem så åt vi och sen gick jag och la mig och sov ett bra tag. Jag är fortfarande väldigt trött och lite yr men annars mår jag väldigt bra. Är så otroligt tacksam för personalen som var otroligt fin och välbemötande. Så tack till personalen på Kullbergska Sjukhuset i Katrineholm!
(Förlåt för långt inlägg men blir lätt så när jag väl har något att skriva)
Fasta, koloskopi och bisarra tankebanor
Härmed dubbar jag mig själv till den sämste bloggaren, någonsin. Lät det där bra? Tänkte skriva det annorlunda än vad jag brukar göra. Jag har inga ursäkter som vanligt, förutom att jag avsaknar bloggmaterial av kvalité vilket såklart har skapat en hel del frustration. Fast måste dock säga att jag saknar att skriva ner tankar och information här då jag älskar att just skriva. Det har inte blivit mycket av den varan alls, inte ens utanför den här bloggens värld.
I alla fall så kan jag uppdatera er lite om vad som sker just nu. Just i denna stund sitter jag i en turban och känner pirr i kroppen. Imorgon bitti ska jag nämligen iväg till sjukhuset för att gå igenom en koloskopi som det heter. Pga det så har jag idag varit tvungen att fasta, endast fått äta frukost i morse och sen tvinga i mig minst ett stort glas vätska varje timme. Visst känner ni glädjen över uppgiften när ni läser om den? Nä, jag trodde väl det...
Det har gått förhållandsvärt bra men .... det är just tankarna. Jag har tänkt på om det kommer göra ont, intalar mig att det inte kommer vara så farligt då jag kommer få både lugnande och smärtstillande, tänker sedan på kanylen och blir följande lite småskraj och intalar mig själv att jag absolut måste säga åt dem att sätta den i armvecket, INTE i handen då jag har lite känsliga händer(eller som många säger: känsligahänder-nojja), och fråga om smärtstillande-krämen(vetejvaddenheter-krämen) så att det inte gör ont, tänker sen på vad läkaren ska tycka om hur jag och min tarm ser ut(fråga mig inte ens varför), hur läkaren ser ut och uppför sig, hur många kommer medverka, tänker på att sköteskorna inklusive läkaren säkert kommer tycka jag är larvig, sen kan en tanke komma flygande att det kanske inte alls är verkligt att jag ens ska vara med om detta.
Ja, fråga mig inte hur min hjärna fungerar för låt mig säga såhär: det är ett enda stort kaos-mysterium och jag vet definitivt inte hur jag kommer kunna somna inatt.
Snart ska du slita ut det trasiga hjärtat
All that I am, I place into your loving hands and I am yours, I am yours
Första gången på evigheter som jag tog med kameran till ett "kalas". Min farmor och farfar skulle firas. Jag är lite ringrostig och blev inte helt hundra nöjd men några bilder blev i alla fall tagna.
Jag har vakat många nätter, förhandlat med mig själv
En glad Lydia säger hej! Har inget mer vettigt att säga. hejdå!
It is not about us
Jag tänkte att det var länge sen som jag la upp några bilder på mig själv, så här har ni: en trött Lydia.
Idag så har jag faktiskt varit ledig, annars har jag jobbat mycket mer de senaste två veckorna, och hjälpt till att städa här hemma för pappa fyllde nämligen år. Sedan åkte mor och jag för att handla inför "kalaset", och när vi väl kom hem så var det bara att fixa iordning sig själv lite. Det kom lite folk och för någon timme sen så gick den siste hem. Skönt med lite folk! Imorgon får jag se vad jag gör, beroende på om de ringer från jobbet eller ej.
(ett försök till ett vardagligt inlägg, förlåt om jag låter tråkig!)
Första inlägget 2013
Som rubriken så är det första inlägget för det här året. Jag har inte direkt varit flitig med att skriva här men när man varken fotat mycket eller tycker man har något direkt intressant att skriva blir det svårt att fylla bloggen med nytt material. Min vardag har fyllts av gymtränande, jobb, matlagning, sång, slappande, kvalitétstid med familjen etc.
Jag mår mycket bättre än vad jag gjorde för några månader sen men det kan ju gå upp och ner ändå såklart, men mer stabilitet har tillkommit. Jag drog efter en lättnads suck när det nya året kom. De två senaste åren har varit svåra och krävande. En evig kamp som var dömd att förloras, isolering från omvärlden, ett krossat hjärta, flytt hem till föräldrarna, arbetslöshet. Det har varit en kamp med mitt inre och även med min kropp som till slut sa ifrån. Jag fick reda på att jag troligast har IBS och en utredning har startat.
Mycket har dock sakta börjat bli bättre nu den senaste tiden. Pga IBS'en har jag nu tagit åtgärder med kost och fått medicin som gör allt lättare på den fronten. Jag har fått ett tim.vikariat inom Hemtjänsten här i hålan vilket såklart är en stor lättnad, även fast det såklart inte riktigt räcker än. Jag tränar på gymmet minst tre gånger i veckan(just nu varannan dag) och slopar i stort sett allt onyttigt. Samtidigt så jobbar jag på det inre kaoset: alla tankar och känslor som fortfarande far inombords, men som minskat eller förbättrats.
Så vad jag vill ha sagt är att jag sett och ser fram emot det här nya året då jag kan försöka på allvar lägga allt bakom mig och gå framåt. Det låter kanske klyschigt men är ju så sant. Samtidigt ska jag också försöka att fotografera mer, hur det löftet ska hålla vet jag inte men försöka duger ju.
Back to summer paradise with you
Såg att jag inte hade laddat upp dessa bilder så det var ju lika bra nu när jag inte har direkt något annat att visa.
Min kompis Sofia med sin sambo Manne i somras.
A sick persons update
Det har varit tyst här i några dagar, antar att min dåliga rutin att skriva har blivit en "ny rutin". Vet inte vad jag ska känna över det, då jag ärligt inte har så mycket att skriva.
I alla fall så var jag på julfest för ungdomarna i min kyrka i fredags. Det var riktigt trevligt! Vi åt mat, pratade och skrattade mycket, hade lite småfrågor, delade ut julklappar, pratade och skrattade mer etc. Kul som sagt! Men sen i lördags har jag varit rejält förkyld. Jag har varit tvungen att vara hemma från både att sjunga i kyrkan och jobbpass. Sen var det ju inte roligt att vara sjuk på julafton men jag kunde i alla fall hantera det. Idag så spenderades dagen mest i sängen och jag har sett filmer + serier. Ligger faktiskt just nu i sängen och skriver det här.
We are a secret, can't be exposed
Tell me what is love
Här kommer sista delen av bilderna från fototuren.
Jag ska om en stund iväg till jobbet och jobba hela dagen. Så ni får nöja er med det här inlägget.
Once upon a december
Please be a part of my life
Här kommer fyra vinterbilder till från fototuren ↑
Så typiskt, jag har åkt på en förkylning; har ont i halsen, huvudet, näsan rinner, lite yrselkänslor ibland, ont bakom ögonen och har som lite lock för öronen. Väldans passande den kom då, inte... Annars är humöret uppe i alla fall vilket alltid är bra. Hade varit mycket värre om jag varit sur/deppig också. Alltid något att ha ett bra humör! Jag hoppas jag snart blir frisk och kan vara "back on track".
You are a shooting star, I see
Idag, luciadagen till ära, så föll temperaturen till kalla -17°C och solen tittade fram. Vi gick upp tidigt, såg på luciatåget från Uppsala Domkyrka som gick på tv och åt frukost. Mysigt, vackert och tankeställande med den historia som Lucia har. Sedan blev det att åka till farmor på lite förmiddagskaffe(mjölk för mig som inte dricker just kaffe). Efter det så bestämde pappa, mamma och jag för att ta bilen på en tur. Det var nämligen dags för att äntligen ta lite bilder. Så här har ni några av dem, jag har tänkt sprida ut dem i flera inlägg så det blir lite att lägga upp.
Begin at the beginning and go on till you come to the end: then stop
Tiden känns så tung så tung, trots att dagarna samtidigt går så fort. Det är kanske därför jag är så dålig på att skriva på bloggen? Mycket men samtidigt lite har hänt, dock inget direkt som är värt att skriva ner här.
Jag tränar lite på måfå, har köpt julklappar och klippt av mitt hår lite. Jag har gått på läkarundersökningar och jag har slappat, jag har haft ångest men också en hel del ny glädje. Det är som en evig dragkamp där det ena stunden går väldigt bra och sedan plötsligt så står jag där och drar för glatta livet igen. Jag känner att jag vill förnya mig själv och lära mig nya saker, men samtidigt vet jag att man har plikter och var sak har sin tid. Det går inte att bara släppa allt och flytta igen, även fast jag faktiskt smått skulle vilja. Mycket jag vill, men lika många rädslor. Jag tar små steg i rätt riktning. Idag tog jag ett, och imorgon ska jag ta två små. Det viktigaste är ju att man har lite rörelse över huvud taget framåt.
Jag pratade med mamma idag, och vi pratade om vad jag faktiskt har gått igenom de här senaste tre åren. Både hon och jag kom överens om att det var en hel del och att det då inte varit så konstigt att det varit tufft. Det är skönt att kunna prata om det mer och mer, att våga släppa in och vädra ut alla äckliga och jobbiga tankar även fast jag ogillar att göra det. Jag antar att det är en dålig vana.
(Det blev ett långt inlägg, trots att jag "inte hade något att skriva")
It's time to be a big girl now
Jag den senaste tiden - genom iphonen.
En liten uppdatering på hur jag haft det sen jag skrev sist
Det blev inget att sjunga i söndags då jag vaknade upp med halsont och snuva. Haft det nu i några dagar vilket skapat andra problem: jag kan ju inte träna heller när jag har ont i halsen så det har blivit lugna dagar.
Snön fortsätter dessutom att falla och det skapar ju såklart "kaos" för vissa. Borde inte Sveriges bussar och tåg vara rustade för vintern vid det här laget? Jag gillar ju snö så för mig gör det inget. Såklart skapar det småproblem men man får bara anpassa sig.
Julklappshandlande, punktering och sånt där
Aouch, innehållsrik dag. Skriver ner den i punktform:
- Drog mig upp ur sängen, duschade, fixade mig och åt
- Åkte iväg mot Västerås med päronen
- Åt lunch på en restaurang(dock ytterst lite, hungern försvann i snitt när jag började äta)
- Gick runt på IKEA och skaffade lite grejer
- Fikade
- Köpte julklappar
- Åkte hemåt
- Fick punktering
- Två pöjkar försökte hjälpa oss få loss däcket - gick icke
- En kvinna tröstade oss med varsin godisbit när vi väntade på assistans
- Assistans kom och hjälpte oss med däcket
- Kom hem
- Monterade min nya tvättkorg, ställde dit min nya stol och la dit mattan
- Bytte till mjukisar
- Sitter nu här
Och imorgon ska jag sjunga i kyrkan. Blir gött!
- Drog mig upp ur sängen, duschade, fixade mig och åt
- Åkte iväg mot Västerås med päronen
- Åt lunch på en restaurang(dock ytterst lite, hungern försvann i snitt när jag började äta)
- Gick runt på IKEA och skaffade lite grejer
- Fikade
- Köpte julklappar
- Åkte hemåt
- Fick punktering
- Två pöjkar försökte hjälpa oss få loss däcket - gick icke
- En kvinna tröstade oss med varsin godisbit när vi väntade på assistans
- Assistans kom och hjälpte oss med däcket
- Kom hem
- Monterade min nya tvättkorg, ställde dit min nya stol och la dit mattan
- Bytte till mjukisar
- Sitter nu här
Och imorgon ska jag sjunga i kyrkan. Blir gött!