Nu har jag äntligen skapat en egen fb-sida för mitt fotograferande. Så för den som vill är det bara att gå in här och gilla! Jag skulle bli otroligt glad då!

 

Ja, är man nördig så är man. Det är det här som jag hållit på med den här kvällen. Jag skapade en typisk "strand-tjej" och skapade ett strandhus åt henne. Tycker det faktiskt blev ganska så bra!

 

Det här är det enda som jag kunnat fånga med den nya kameran då vädret har bestämt sig för att busa lite. Och nej, det är inte smuts i min lins utan det är reflektionen från ljusslingan rung min lilla spegel.

 

Äntligen. Jag har länge känt att min kamera börjat falla isär, känt av dess begränsningar. Men det har aldrig funnits pengar till just ett köp av kamera. Men för ett tag sen så kollade jag på nätet och såg en annons, hajade till och kollade ännu en gång. Priset var löjligt lågt att jag knappt trodde det kunde vara sant, och i så fall så kunde den aldrig finnas kvar att köpa. Fast jo, det var faktiskt sant och jo, den fanns kvar att köpa. Så nu mina vänner har jag en Canon EOS 1D Mark II. Det känns lite konstigt och jag kan knappt vänta tills jag får testa den på allvar.

 

Nu är jag hemma igen från sjukhuset och såhär har det gått:
Jag fick genast gå och byta om till en stor skjorta och ett par vita knästrumpor(se bilden ovan), låste in mina kläder, gick på toaletten och sen var det dags för förberedelserna. Sköterskan, som förövrigt var lika söt i utseendet som hon var i personligheten, sa åt mig att ligga ner på britsen, hon tog mitt blodtryck och kallpratade med mig. När det kom till den fruktade kanylen(som jag skrev om innan) så var det såklart inga problem att ta den i armvecket, sen att hon var så duktig att det knappt kändes gjorde ju det inte direkt mer smärtsamt. Efter en stund kom en annan sköterska in, lika söt som den andra, presenterade sig och sa med glimten i ögat att hon skulle vara vid min "bakre del".

 

Till slut så kommer läkaren in, presenterade sig och frågade om de påståenden han sa, om varför jag hade kommit, stämde vilket de såklart gjorde. Han sa vad som skulle hända och att det kunde göra ont men att de skulle vara så försiktiga som möjligt. Sköterskan som varit med mig hela tiden säger åt mig att lägga mig på sidan och sen ger hon mig både lugnande och smärtstillande. Sakta känner jag hur jag blir tröttare och ögonen inte riktigt hänger med. Sen börjar hela proceduren. Ju längre de kommer in med kabeln med kameran, ju mer smärta blir det. Till slut ligger jag och kvider mig, gnyr, snyftar och känner tårarna bränna bakom ögonlocken. Hela tiden så sitter sköterskan vid min sida, övervakar och om jag minns rätt så höll hon min hand. När hon hör mina ökande klaganden så beslutar de sig för att ge mig ännu mer medel och jag känner hur jag försvinner.

 

Plötsligt så vaknade jag upp, liggandes i en säng på uppvaket, vilket för mig bara var en lättnad. Det var över och nu var det bara att sova ett tag. Jag minns inte hur länge jag låg där men en annan sköterska kom fram till min säng och sa att det var dags att klä på sig och att jag skulle få lite att äta. Hon hjälpte mig upp och ledde mig fram till omklädningsrummet då jag inte riktigt var stadig på benen. Jag fick en macka och lite saft att äta och sedan kommer läkaren in och berättar hur det gått och vad de sett. Han tyckte jag var jätte duktig och sa att det var inget ovanligt förutom att de med all säkerhet nu visste att det var IBS. Han gav mig lite råd och sen så var det bara att åka hem.

 

När vi kom hem så åt vi och sen gick jag och la mig och sov ett bra tag. Jag är fortfarande väldigt trött och lite yr men annars mår jag väldigt bra. Är så otroligt tacksam för personalen som var otroligt fin och välbemötande. Så tack till personalen på Kullbergska Sjukhuset i Katrineholm!