If you're done with embarrassing me, on your own you can go
Sitter och lyssnar på musik och slösurfar i skrivandes stund.
Dagarna flyter ihop och jag känner att jag sjunker långsamt ner i apatins träsk. Samtidigt så känner jag mig så arg och irriterad över att ha det såhär att jag står och velar. Allting har blivit så fel att jag inte ens förstår hur jag hamnade här, vilket gör att jag bara blir ännu mer irriterad. Det är helt enkelt mycket känslor som surrar runt i bröstkorgen, svider och bultar. Jag känner mig dum som inte gör tillräckligt för att ta mig härifrån, att jag inte är tillräcklig i mina gärningar. För inte är jag tillräcklig när jag knappt gör något. Allt det här gör att jag inte orkar göra mig iordning om dagarna, varför skulle jag? Jag sitter i mjukisarna, osminkad och lyssnar på samma låtar om och om igen. En ond cirkel. Det värsta är att jag vet att imorgon kommer den vara igång igen, den där cirkeln. Jag känner mig som en råtta i ett råtthjul, vet inte hur jag ska ta mig ur.
Nej, jag är inte ledsen. Nej, jag är inte förtvivlad. Nej, jag är inte arg. Nej, jag är inte sur. Nej, jag är inte glad. Det kallas att ha stängt dörrarna. Känslorna jag känner är korta, spontana. Men den konstanta känslan är.... apati.
Kommentarer
Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)
URL/Bloggadress:
Kommentar:
Trackback