Svammel, svammel. Men detta är jag.
Jag vill skriva något mer än en tråkig vardag, mer än bara ytliga inlägg om vad jag har på mig etc etc etc. Något betydande, något som berör eller visar mer om vem jag är. Så här är ett försök, till att visa lite mer av mig.
Jag har enormt höga krav på mig själv, varför vet jag faktiskt inte. Det är både på gott och ont. Jag nöjer mig inte med vad som helst, jag läser lusen av mig själv när jag gjort fel och jag gör om tills jag blir nöjd eller ger upp och blir sjukt irriterad och besviken på migsjälv. Jag kan ligga och grina i timmar för att jag inte är som jag vill, för att jag gjort något som jag anser inte är tillräckligt eller är mig själv, vilket jag tycker är alldeles totalt befängt att vara. Samtidigt så försöker jag leva upp till min moral och mina åsikter: vilket är totalt tvärt om! Man ska ju vara sig själv, och såklart ska man vara nöjd emd sig själv och inte ha så höga krav. Men vart hamnar vågen på? Jo, på kraven. De väger mest.
Jag dissikerar mina tankar om och om igen tills jag inte orkar tänka på dem längre: varför jag gjorde si, varför jag inte gjorde så, varför är jag såhär, varför är jag inte såhär etc etc etc. Det där pågår varje dag och jag förstår inte varför min hjärna inte blivit överhettad av all kalabalik där uppe. Ena sekunden är jag hur glad och positiv som helst, men sen nästa så blir jag världens vrak och bara vill banta bort hela mig och göra om mig, byta identitet, byta personlighet och önskade jag var någon annan, eller bli vrålarg på allt och alla och vill bara gasta åt varendaste själ som jag möter. Men det håller jag oftast för mig själv, alltihop. Eller så svämmar det över på någon i familjen som oftast tror att jag bara är ett överkänsligt monster som borde kolla upp om det är någon onormal PMS som jag besitter. Jag vet inte hur många gånger som Gabriel fått ett grinande fån till jag på axeln, då jag har extrem ångest över min obefintliga självbild eller tycker att något jag sagt/gjort mot honom var så kollosalt fel att jag grinar och ber tusen gånger om ursäkt. Jag kan få tårarna att svida i ögonen bara av att läsa en blogg om en tjej som är sådär smal, snygg, är extremt duktig och allmänt trevlig. Eller av att få en svidande kommentar som jag går och har på repeat i skallen. Jag dissikerar nämnligen alla tankar. Vad alla säger, gör, om de tittar på mig för mycket etc. Jag överanalyserar till max och blir paranoid på köpet. Samtidigt som jag ibland inte bryr mig alls. Ena stunden tycker jag är otroligt snygg och smal, medans nästa så ser jag inget annat än min enorma bak och min hemska mage. Att man dessutom hela sin ungdom fått kommentarer om sina former ger bara föda åt de negativa tankarna.
Jag vet ärligt inte längre vad jag vill få fram med inlägget, men jag brukar ju inte skriva sådana här saker. Åtminstone var det väldigt länge sedan sist så jag tänkte bara göra ett försök. Jag kan ändå inte sova, vilket också är ett vanligt problem. Hoppas ni har överseende med alltihop. Jag vill bara visa en liten komplixerad sida av mig. En som de flesta inte möter när de träffar mig irl.
Jag har enormt höga krav på mig själv, varför vet jag faktiskt inte. Det är både på gott och ont. Jag nöjer mig inte med vad som helst, jag läser lusen av mig själv när jag gjort fel och jag gör om tills jag blir nöjd eller ger upp och blir sjukt irriterad och besviken på migsjälv. Jag kan ligga och grina i timmar för att jag inte är som jag vill, för att jag gjort något som jag anser inte är tillräckligt eller är mig själv, vilket jag tycker är alldeles totalt befängt att vara. Samtidigt så försöker jag leva upp till min moral och mina åsikter: vilket är totalt tvärt om! Man ska ju vara sig själv, och såklart ska man vara nöjd emd sig själv och inte ha så höga krav. Men vart hamnar vågen på? Jo, på kraven. De väger mest.
Jag dissikerar mina tankar om och om igen tills jag inte orkar tänka på dem längre: varför jag gjorde si, varför jag inte gjorde så, varför är jag såhär, varför är jag inte såhär etc etc etc. Det där pågår varje dag och jag förstår inte varför min hjärna inte blivit överhettad av all kalabalik där uppe. Ena sekunden är jag hur glad och positiv som helst, men sen nästa så blir jag världens vrak och bara vill banta bort hela mig och göra om mig, byta identitet, byta personlighet och önskade jag var någon annan, eller bli vrålarg på allt och alla och vill bara gasta åt varendaste själ som jag möter. Men det håller jag oftast för mig själv, alltihop. Eller så svämmar det över på någon i familjen som oftast tror att jag bara är ett överkänsligt monster som borde kolla upp om det är någon onormal PMS som jag besitter. Jag vet inte hur många gånger som Gabriel fått ett grinande fån till jag på axeln, då jag har extrem ångest över min obefintliga självbild eller tycker att något jag sagt/gjort mot honom var så kollosalt fel att jag grinar och ber tusen gånger om ursäkt. Jag kan få tårarna att svida i ögonen bara av att läsa en blogg om en tjej som är sådär smal, snygg, är extremt duktig och allmänt trevlig. Eller av att få en svidande kommentar som jag går och har på repeat i skallen. Jag dissikerar nämnligen alla tankar. Vad alla säger, gör, om de tittar på mig för mycket etc. Jag överanalyserar till max och blir paranoid på köpet. Samtidigt som jag ibland inte bryr mig alls. Ena stunden tycker jag är otroligt snygg och smal, medans nästa så ser jag inget annat än min enorma bak och min hemska mage. Att man dessutom hela sin ungdom fått kommentarer om sina former ger bara föda åt de negativa tankarna.
Jag vet ärligt inte längre vad jag vill få fram med inlägget, men jag brukar ju inte skriva sådana här saker. Åtminstone var det väldigt länge sedan sist så jag tänkte bara göra ett försök. Jag kan ändå inte sova, vilket också är ett vanligt problem. Hoppas ni har överseende med alltihop. Jag vill bara visa en liten komplixerad sida av mig. En som de flesta inte möter när de träffar mig irl.
Kommentarer
Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)
URL/Bloggadress:
Kommentar:
Trackback