Svammel, svammel. Men detta är jag - del 2
En sida av mig som är ganska undangömd men som nog aldrig riktigt kommer att försvinna är hästtjejen i mig.
När jag var liten så fanns det nog inget mer jag ville än att rida, men det var för dyrt med ridskola så det fick bli att bara drömma. Jag började istället att sitta på mitt rum, som jag klädde med massvis av affischer på hästar, och läsa hästtidningar. Jag läste och lärde mig faktiskt ett och annat samtidigt. Jag var så avundsjuk på alla som red eller t o m. hade häst och jag kunde såklart inte förstå då varför världen kunde vara så orättvis.
Det roliga var när jag fick de få chanserna att rida. Jag minns hur lycklig jag var och det största leendet jag kunde få till var fastlimmat på mina läppar. En av de mest minnesvärda var när jag var på klassresa till gotland i sjuan, då fick vi även chansen att få en ridupplevelse om vi ville. De som var lite mer vana fick sig en ridtur i skogen men vi andra fick en ridlektion istället. Jag minns hur kul jag tyckte det var och var oerhört koncentrerad. Det var som att jag ville suga in så mycket kunskap som jag kunde. Plötsligt så säger vår ridlärare. "Du, där. Har du ridit förr? Alltså på ridskola?" jag svarar lite försiktigt att jag inte hade det. "Nähä, det var konstigt. För du hade så bra hållning." Han kom sedan in till mig när jag sadlade av och sa till mig att han tyckte att jag skulle satsa på ridningen. Jag nickade lugnt, men på insidan så ville jag bara skrika av lycka, samtidigt som jag såklart visste att det inte gick att satsa när man inte hade pengar.
Jag bestämde mig ändå för att försöka övertala mina föräldrar till att låta mig få gå på ridskola. Vi började leta efter ridskolor i Uppsala, för det var där vi bodde just då. Men de låg på andra sidan av stan och var hemskt dyra. Mina föräldrar gav mig då ett ultimatum: börja ridskola eller skaffa hund. Det var ett hemskt val egentligen, då jag alltid hade velat skaffa hund. Så jag bestämde mig till slut för att det fick bli att välja hund.
Jag la allt det där med hästar att göra på hyllan, men ibland så kommer det glimtar fram då jag önskar att jag hade möjlighet. Senaste gången det hände var när Gabriel tog med mig till deras släktgård, där de även har en nordsvensk. När jag gick fram till Regge, som hästen heter, fick smeka hans mule så smälte mitt hjärta ännu en gång. Om jag hade kunnat så hade jag kramat om honom, dragit in den ljuvliga hästdoften i min näsa och stått där ett tag. Men samtidigt är inte det där suget likadant längre, i alla fall inte sådär desperat som jag hade när jag var liten. Men jag kommer nog alltid vilja hålla på med hästar, åtminstone få en liten möjlighet någon gång.
När jag var liten så fanns det nog inget mer jag ville än att rida, men det var för dyrt med ridskola så det fick bli att bara drömma. Jag började istället att sitta på mitt rum, som jag klädde med massvis av affischer på hästar, och läsa hästtidningar. Jag läste och lärde mig faktiskt ett och annat samtidigt. Jag var så avundsjuk på alla som red eller t o m. hade häst och jag kunde såklart inte förstå då varför världen kunde vara så orättvis.
Det roliga var när jag fick de få chanserna att rida. Jag minns hur lycklig jag var och det största leendet jag kunde få till var fastlimmat på mina läppar. En av de mest minnesvärda var när jag var på klassresa till gotland i sjuan, då fick vi även chansen att få en ridupplevelse om vi ville. De som var lite mer vana fick sig en ridtur i skogen men vi andra fick en ridlektion istället. Jag minns hur kul jag tyckte det var och var oerhört koncentrerad. Det var som att jag ville suga in så mycket kunskap som jag kunde. Plötsligt så säger vår ridlärare. "Du, där. Har du ridit förr? Alltså på ridskola?" jag svarar lite försiktigt att jag inte hade det. "Nähä, det var konstigt. För du hade så bra hållning." Han kom sedan in till mig när jag sadlade av och sa till mig att han tyckte att jag skulle satsa på ridningen. Jag nickade lugnt, men på insidan så ville jag bara skrika av lycka, samtidigt som jag såklart visste att det inte gick att satsa när man inte hade pengar.
Jag bestämde mig ändå för att försöka övertala mina föräldrar till att låta mig få gå på ridskola. Vi började leta efter ridskolor i Uppsala, för det var där vi bodde just då. Men de låg på andra sidan av stan och var hemskt dyra. Mina föräldrar gav mig då ett ultimatum: börja ridskola eller skaffa hund. Det var ett hemskt val egentligen, då jag alltid hade velat skaffa hund. Så jag bestämde mig till slut för att det fick bli att välja hund.
Jag la allt det där med hästar att göra på hyllan, men ibland så kommer det glimtar fram då jag önskar att jag hade möjlighet. Senaste gången det hände var när Gabriel tog med mig till deras släktgård, där de även har en nordsvensk. När jag gick fram till Regge, som hästen heter, fick smeka hans mule så smälte mitt hjärta ännu en gång. Om jag hade kunnat så hade jag kramat om honom, dragit in den ljuvliga hästdoften i min näsa och stått där ett tag. Men samtidigt är inte det där suget likadant längre, i alla fall inte sådär desperat som jag hade när jag var liten. Men jag kommer nog alltid vilja hålla på med hästar, åtminstone få en liten möjlighet någon gång.
Kommentarer
Postat av: CASSANDRA - tävling!
vad gör du i helgen sötis?:D
Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)
URL/Bloggadress:
Kommentar:
Trackback