Because I don't have the courage to run anymore
Det finns så mycket frustration i mig just nu. Allt skriker på insidan av mig. Antingen av längtan, ivrighet, ilska, smärta eller irritation. Fast jag föredrar det framför att vara likgiltig, vilket jag var en period. Nej, allt annat än likgiltighet. Jag har bara så mycket men kommer ingenvart. Jag vill så mycket men här står jag på startstrecket och får ingen startsignal. Jag bara väntar, och väntar och väntar... Jag vet inte om jag ska gråta, skrika eller skratta. Så jag väljer istället att vara tyst. Le sådär som alltid och fortsätta vänta. Dock känns det som att jag istället satt mig ner och smått gett upp. Till och med glömt hur startskottet låter, och hur det känns att springa loppet.
Så jag fortsätter att vänta, och vänta och vänta...
Så jag fortsätter att vänta, och vänta och vänta...
Kommentarer
Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)
URL/Bloggadress:
Kommentar:
Trackback