Just a big headache-issue
En puss tidigt på morgonen innan du stack till jobbet och jag ligger och läser din IKON-tidning för att försöka vakna. Nu sitter jag och njuter av lugnet, av Lisa Ekdahls ljuva stämma ur högtalarna från datorn med fåglarna utomhus som akompanjang och av kunna låna internet och tjuvkolla på vad folk gör där ute i världen genom bara några musklick. Njuter av att veta att jag har dig, dina gröna ögon som ibland skiftar till vackert marint blå, att kunna skratta in på småtimmarna med dig, att höra dig säga till folk att jag är din flickvän, att kunna vara migsjälv runt dig med alla mina brister och sår. Lyckan...att vara din igen.
Samtidigt inser jag att jag åker snart härifrån, från ljuva småland. Jag drar mig ärligt från att tänka på det, samtidigt som jag vet att jag både måste och att det skönt ändå på ett vis. Du behöver egentid, jag måste ta mig tid att fundera. På vad jag vill, vad jag ska göra och vart jag ska hamna. Att ha friheten att välja är nästan mer outhärdligt än att bara ha ett alternativ. Vad enkelt det vore att bara åka med strömmen, att göra det som var tänkt innan.
Jag hatar att behöva svara på frågorna som alla ställer, att behöva veta, att ha ett svar överhuvudtaget är ett stort irritationsmoment. Är jag inte så genomskinlig? Är det inte så lätt att se att jag inte vet, och att jag inte vill svara? För en gångs skull så vill jag vara osynlig. Jag blir så nervös av allas snack om framgång och jobb. Pengar. Jag ryser av tanken på det. Suckar och tänker:"Se mig inte, se mig inte. Fråga mig inte, fråga mig inte snälla." och låtsas som att jag är så intresserad som jag borde, som alla andra är. Istället spelar jag fia med mina hjärnceller och hoppas hela frågeleken snart ska vara slut.
Och hör Lisa Ekdahls stämma sjunga:"Låt allt bli som förr." Jag håller hjärtligt med, samtidigt som jag inombords skiker nej.
Samtidigt inser jag att jag åker snart härifrån, från ljuva småland. Jag drar mig ärligt från att tänka på det, samtidigt som jag vet att jag både måste och att det skönt ändå på ett vis. Du behöver egentid, jag måste ta mig tid att fundera. På vad jag vill, vad jag ska göra och vart jag ska hamna. Att ha friheten att välja är nästan mer outhärdligt än att bara ha ett alternativ. Vad enkelt det vore att bara åka med strömmen, att göra det som var tänkt innan.
Jag hatar att behöva svara på frågorna som alla ställer, att behöva veta, att ha ett svar överhuvudtaget är ett stort irritationsmoment. Är jag inte så genomskinlig? Är det inte så lätt att se att jag inte vet, och att jag inte vill svara? För en gångs skull så vill jag vara osynlig. Jag blir så nervös av allas snack om framgång och jobb. Pengar. Jag ryser av tanken på det. Suckar och tänker:"Se mig inte, se mig inte. Fråga mig inte, fråga mig inte snälla." och låtsas som att jag är så intresserad som jag borde, som alla andra är. Istället spelar jag fia med mina hjärnceller och hoppas hela frågeleken snart ska vara slut.
Och hör Lisa Ekdahls stämma sjunga:"Låt allt bli som förr." Jag håller hjärtligt med, samtidigt som jag inombords skiker nej.
Kommentarer
Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)
URL/Bloggadress:
Kommentar:
Trackback