Love of my life, you don't know how much you means to me
Jag älskar dig mer än någon annan på denna planeten. Det är som att min hand är gjord för att hållas av din, mina läppar gjorda för att kyssa dina och min midja formad för att omslutas av dina armar.
Lydia - "Jag har aldrig haft det här tidigare. Jag har aldrig haft någon som velat ha mig."
Gabriel -"Men du har mig."
Lydia - "Jag vill bara känna mig snygg."
Gabriel -"Skit i andra. Jag tycker du är snygg. Du är snygg."
När jag bara känner för att gråta och känner mig fulast och minst i världen så kryper jag in i din famn och försvinner in i den ett tag och lyssnar på dina fina uppmuntrande ord. Du förstår mig så väl, accepterar mig för den jag är med mina sår och ärr. När jag är orolig och bara grubblar över problem eller saker som jag är nervös över så stöttar du mig och ger mig goda råd. Du säger inte bara det jag vill höra och mår bra av, utan det som jag behöver höra och blir en bättre människa av. Du håller reda på mig, håller tag i mig när jag irrar runt som en yr höna och får mig att komma ner på jorden. Du håller mig kvar på min väg som jag vill gå och säger åt mig att sluta när jag tvivlar på mig själv.
Vi småbråkar med varandra just för att vi tycker om att reta varandra, vi är lika kittliga båda två och vet varandras små svaga punkter, vi gillar i snitt samma sorts musik,filmer och spel. vi har samma knäppa humor och kan sitta och skratta åt saker ingen annan förstår. Vi gillar att fota, måla, du spelar gitarr & sjunger och jag sjunger. Vi är tekniknördar båda två. Du är lugn, jag är uppe i det blå nästan hela tiden, du är mer åt det tysta hållet medans jag nästan aldrig har en tyst stund, du är organiserad medans jag lever mer i ett kaos, du har ett jobb och studerar, jag är arbetslös och studerar inte. Vi har mycket likheter och lika många olikheter. Vi kompletterar varandra helt enkelt.
Våra framtida fantasier går ihop nu, och de är nästan identiska. När vi åker någonstans och ser fina små hus så sitter vi och diskuterar hur vårt ska vara. Vårt hus... Det pirrar till i magen varje gång jag hör dig säga det. Varje gång jag tänker på att vi faktiskt planerar en framtid, tillsammans. Jag tänker på att leva tillsammans med dig hela mitt liv och tänker att det inte känns konstigt alls. Det känns som det ska vara och jag är nog lyckligare än någonsin.
Kommentarer
Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)
URL/Bloggadress:
Kommentar:
Trackback