I'm so sick of trying, try to be like you
Jag satt för en stund och kollade in på olika människors facebook profiler. Bilder. På folk som jag kände. Eller ja, "kände" rättare sagt. Jag bläddrar igenom olika album, varför vet jag inte riktigt. Men jag bara satt och bläddradeigenom. Många ansikten jag känner igen, många jag väldigt gärna känner igen. Men jag kan ärligt inte säga att jag någonsin känt någon av dem på riktigt.
Det känns fruktansvärt sorgligt. Att de människor som jag gick i samma klass som i flera år för några år sedan, har jag aldrig känt. Bilderna ger mig bara negativa känslor, människorna. Jag fattar egentligen inte varför, vilket gör mig bara mer frustrerad och ledsen. Kanske är det att jag som sagt inte kände dem på riktigt, kanske var de just att vi aldrig såg varandra. Att de inte såg mig.
Jag hatar att säga så, skriva så, just för att jag skäms. Skäms att erkänna att jag blev behandlat som jag blev. Visst, det var säkert inte meningen, kanske visste de inte. Kanske var det mitt fel. Men vad jag blev var luft. Jag fanns inte. Och varje gång jag kommer tillbaka, ser dem och de ser mig så fins det bara glas i ögonen. Jag finns inte, inte en nickning, ett hej eller inte ens ett fejkat leende.
Jag ser igen på de bilderna och vet att jag kommer se många av dem i sommar. Men den här gången ska jag inte försöka. Jag orkar inte lägga energi på folk som får mig att må illa varje gång jag ser dem, på folk som inte kan inse att vi faktiskt är vuxna människor. Jag tänker gå vidare.
Det känns fruktansvärt sorgligt. Att de människor som jag gick i samma klass som i flera år för några år sedan, har jag aldrig känt. Bilderna ger mig bara negativa känslor, människorna. Jag fattar egentligen inte varför, vilket gör mig bara mer frustrerad och ledsen. Kanske är det att jag som sagt inte kände dem på riktigt, kanske var de just att vi aldrig såg varandra. Att de inte såg mig.
Jag hatar att säga så, skriva så, just för att jag skäms. Skäms att erkänna att jag blev behandlat som jag blev. Visst, det var säkert inte meningen, kanske visste de inte. Kanske var det mitt fel. Men vad jag blev var luft. Jag fanns inte. Och varje gång jag kommer tillbaka, ser dem och de ser mig så fins det bara glas i ögonen. Jag finns inte, inte en nickning, ett hej eller inte ens ett fejkat leende.
Jag ser igen på de bilderna och vet att jag kommer se många av dem i sommar. Men den här gången ska jag inte försöka. Jag orkar inte lägga energi på folk som får mig att må illa varje gång jag ser dem, på folk som inte kan inse att vi faktiskt är vuxna människor. Jag tänker gå vidare.
Kommentarer
Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)
URL/Bloggadress:
Kommentar:
Trackback